| Strömsbergs bruk utgör riksintresse för kulturmiljövården. Det motiveras av att Strömsberg utgör Upplands enda järnbruk där alla de komponenter som bildade en typisk bruksmiljö under 1700- och 1800-talen finns bevarade. Strömsbergs bruk undangick att drabbas av den ryska invasionen 1719. Produktionsbyggnaderna är bevarade i ovanligt stor utsträckning, med bl a en lancashiresmedja av teknikhistoriskt intresse. Den samlade miljön ger sammantaget en bild av de olika leden inom järnhanteringen. Strömsberg ligger vid Tämnarån, mellan ett vidsträckt odlingslandskap i väster och skogsmarker i öster. |
| Welam Wervier förvärvade i slutet av 1630 ett hemman i Dorkaby by. Här vid Dorkaby ström ville han anlägga ett nytt bruk för tillverkning av muskötplåt till Söderhamns gevärs-faktori. Mellan åren 1643-45 byggdes en masugn och en hammare. Omkring 1652 började bruket kallas för Strömsberg. År 1695 utarrenderades bruket till Hans Gabriel Enander som så småningom blev ägare till Strömsberg och Västlandsbruk. Under “rysshärjningarna” sommaren 1719 brändes Västlandsbruk ned, men Strömsberg kom att skonas. År 1734 såldes bl a Strömsberg till Charles de Geer på Lövsta, en ägarepok som kom att räcka ända till 1877. Det är under denna tid som de centrala delarna av bruket fick sin utformning. År 1877 förvärvades Strömsberg av Axel Wachmeister som därmed också blev ägare till flera bruk. Från 1877 och fram till 1920 upplever bruket sin sista blomstringsperiod. Här fanns då förutom ett järnbruk, ångsåg med hyvleri, kolgård, tegelbruk, trädgård och plantskola. År 1920 övertas bruket av Stora Kopparbergs Bergslags AB (idag Stora Enso) och järnhanteringen upphör. |